Det här kanske blir ett lite invecklat inlägg, men jag tänker inte nämna några namn.

Ikväll så berättade nämligen min kära mor att hon hade träffat en dam någon gång här på senare tid. Den här damen hade berättat hur mycket en lite flicka saknade mig, och hur mycket dom alla saknar mig för att jag var en så bra tjej - framför allt för just en person.
Jag ler för mig själv, för jag blir ju förståss mycket rörd och glad att allihopa tyckte om mig så mycket. Trots att jag inte lärde känna den här damen speciellt mycket så beskrev hon mig som en glad och mycket trevlig tjej som kunde skojja samtidigt som jag kunde vara mycket allvarlig och säga ifrån när någon gjorde fel som var så bra för den där killen.

Men jag saknar den där familjen väldigt mycket, nog för att jag är mycket glad att jag kommit mig bort från det där, men familjen var helt underbar. Framför allt saknar jag den där tjejen som saknade mig, hon hade sagt att jag så ofta lekte med henne, busade och kittlades, att jag var den bästa han någonsin kommit hem med. Hon är världens sötaste, jag saknar dig också skitunge för du är faktiskt den som jag saknar allra mest av den tiden, konstigt men sant! Hon kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta och det menar jag verkligen!