Den här dagen som började så bra verkar sluta riktigt illa.
Jag vaknade med lycka, visste att Johan skulle komma hem. (som han inte gjorde) Jag var bara glad efter en natts sömn och det kändes som om det skulle bli en bra dag, något som det inte blev.

Sen tre tiden har mina tårar forsat ner för kinderna, vad det hela handlar om vill jag inte skriva rakt ut när alla kan läsa. Jag vet inte hur det är för alla andra, men när mina tankebanor startar så kan man inte stoppa dom hur gärna man än skulle vilja.
Jag har legat och tänkt på hur jag vill ha det, egentligen vill jag ligga hemma i en månad och bara tänka på vad som är bäst för mig. Men alltid när jag har beslutat mig för att göra något så ångrar jag mig efteråt och jag få genomgå ännu en depretion, så som många gånger förr.
Men jag vill inte känna smärta längre, jag vet inte vad det är som är fel men jag kan bara inte sluta gråta.
Många som läser det här blir säkert förvånade, Malin är ju en tjej som skrattar så fort man säger ett ord. Men jag har lärt mig mycket hur man ska vara, ingen vill vara med en person som bara är lessen och sur hela tiden. Man måste vara glad, men varför måste man det? Man ska gå och hålla på sitt innre och dölja det genom sitt yttre.

Hur ska jag göra?
Jag vill ju inte såra, inte någon. Men mitt självförtroende är inte bra
och det sjunker bara mer och mer för varje dag.